2001-03-15 1 (17) Dnr: 26/2001 Projektbeskrivning Lars Bengtsson, Högskolan i Gävle Christian Berggren, Linköpings Universitet Outsourcing av produktion och dess betydelse för industriföretagens förnyelse och utvecklingsförmåga Bakgrund Trenden mot outsourcing av tillverkning och produktionsresurser är stark inom industrin. Även om det saknas aktuella uppgifter på omfattningen är det svårt att finna några större industriföretag som inte tillämpar outsourcing som en del av strategin för effektivisering och förnyelse. En indikation på genomslaget är att förädlingsgraden inom verkstadsindustrin successivt minskar, den sjönk exempelvis från 31% 1990 ned till 25% 1998 (VI 1999). Från att tidigare främst ha berört tydliga randverksamheter såsom städning, fastigheter och restaurang blir det allt vanligare att central tillverkning och produktutveckling läggs ut (Baden-Fuller m fl 2000; Arnold 2000). Till de vanligaste motiven som anges hör förhoppningar om kostnadsreduktion, fokusering och frigörande av resurser, tillgång till ny kompetens genom allianser med företag och snabbare produkt- framtagning (The Outsourcing Institute 2001). Men trenden mot outsourcing är också ett uttryck för en ny syn på produktionens roll i dagens affärsverksamhet. I många företag har under senare år tillverkningen kommit att betraktas som en standardiserad tjänst, en ”commodity” som enkelt kan upphandlas på marknaden i en framväxande nätverksekonomi (se t ex Lundqvist 2000). Ett typiskt uttryck för denna ståndpunkt kan läsas i Harvard Business Review: ”Does Manufacturing Matter? The short answer is: not much. And that´s a good thing” (Ramaswamy & Rowthorn 2000). På samma tema hävdar Arnold (2000) att tillverkningskompetensen en icke-differentierande aktivitet som enkelt kan övertas av andra. De centrala kompetenserna blir istället produktutveckling, logistik (inköp och leverans) och marknadsföring. Arnold beskriver vägen mot ökad outsourcing i fyra olika steg: traditionellt inköp, modulär outsourcing, in-plants och det ”de-materialiserade” företaget. Det optimala utgörs enligt Arnold av det helt de-materialiserade företaget där leverantörerna inte bara tagit över olika delfunktioner utan att även samordningen mellan leverantörerna har outsourcats. Som exempel framhålls Volkswagens lastbilsfabrik i Resende Brasilien där inga VW anställda deltar i den fysiska produktionen utan ansvarar enbart för kvalitetssäkring, marknadsföring och försäljning. Även en svensk studie kring IT:s roll i verkstadsproduktion lyfter fram denna typ av icke-producerande verkstadsföretag som föredömen (Johannesson & Kempinsky 2000). Detta synsätt är dock varken oproblematiskt eller oomtvistat. De långsiktiga konsekvenserna av outsourcing är relativt outredda i litteraturen. Det är inte minst oklart var gränsen går för outsourcing av produktion utan att det negativt påverkar det produktägande företagets framtida kärnkompetens. Vidare menar flera forskare och industriföreträdare att produktionen har en affärskritisk potential som alltför ofta förbises, en potential som genom medvetna satsningar på produktionsutveckling och produktionsteknisk förnyelse kan realiseras (t ex Brown m fl 2000; Kinnander 2001; Pfeffer & Sutton 2000; Berggren & Bengtsson 2000; se även tidigare diskussion i Lindström 1994). Om inte produktionens strategiska betydelse för företagens förmåga till utveckling och förnyelse klargörs och synliggörs finns således en risk att värdefulla produktionskompetenser förloras i samband med outsourcing. Dessa kompetenser kan dessutom vara svåra att återvinna genom att outsourcing är en delvis irreversibel process (Wasner 1999). I förlängningen skulle detta kunna medföra ett betydande produktivitetsgap, dvs en skillnad mellan den faktiska produktivitet som kan skapas i en alltmer ouppmärksammad och krympande produktionsverksamhet och den potential för produktivitetsförbättring som medvetna satsningar på strategisk produktionsutveckling kan utgöra. Det är inte minst denna potential som behöver vägas mot de möjligheter till ömsesidig