2 2|2O15 Metallinilmaisimien käyttö ja siihen liit- tyvä harrastustoiminta on puhuttanut suo- malaisia arkeologeja jo 1990-luvulla (Ha- linen 1996; 1997), mutta viimeisimpien vuosien kuluessa harrastus on kasvatta- nut suosiotaan huomattavasti. Metallinil- maisinharrastuksesta saatavaan hyötyyn voi lukea mm. uusien, ennestään tunte- mattomien muinaisjäännösten löytymisen (mm. Lähdesmäki 2013; Suhonen 2012; Pylkkö 2011), mutta sen lisäksi toiminnal- la on kaikkien hyvin tuntema kääntöpuo- li: muinaisjäännösten ryöstely ja rauhoite- tuille kohteille palaaminen kerta toisensa jälkeen. Harrastuksen seurauksena ilman tarkkaa löytökontekstia tunnettu esineistö on myös lisääntynyt merkittävästi. Har- rastuksen kasvu onkin herättänyt arkeolo- git pohtimaan harrastajien kohtaamista ja heidän kanssaan toimimisen muotoja uu- dessa mittakaavassa, sillä ”piipparoinnin” systemaattinen kieltäminen ei enää tänä päivänä ole realistista. Aiheesta onkin kes- kusteltu runsaasti, viimeksi Arkeologipäi- villä syksyllä 2014 ja myös Museoviraston vuoden 2014 arkeologisten kenttätöiden esittelypäivien yhteydessä alkuvuonna 2015 järjestetyssä metallinetsintään liittyvässä työseminaarissa. Tässä artikkelissa kerron metallinet- sijöiden kurssittamiseen ja koulutukseen liittyvästä kokemuksesta. Turun työväen- opistossa järjestettiin kirjoittajan vetämä- nä syyslukukaudella 2014 metallinetsijöille suunnattu kurssi Arkeologia ja metallinilmai- sin. Kurssi oli jaettu teemoittain viiteen ker- taan, joilla käsiteltiin seuraavia asioita: 1. Harrastukseen liittyvä lainsäädäntö ja hyvät käytännöt. Eettinen tapa harrastaa. 2. Suomen esihistoria ja muinaisjään- nökset Piipparoijat koulun penkille? Yksi kokemus metallinetsijöiden kurssittamisesta Ulla Moilanen Metallsökare på skolbänken? En erfarenhet av utbildning för detekterare Hobbymässig metalldetektering har orsakat diskussion bland inska arkeologer sedan 1990-talet, men under de senaste åren har den här verksamheten ökat markant i popularitet. Nyttan med hobbydetektering syns i de många nya fornlämningar som påträfats via dessa lösfynd, men detekteringens baksida är alltför välkänd; fornlämningar plundras och redan lokaliserade platser utsätts för återkommande detektering. Att detekte- ringen ökat har tvingat arkeologer att möta amatörerna och i allt större omfattning tillsammans fundera ut fungerande modeller för den här verksamheten. Den här artikeln tar upp erfarenheter av att utbilda metall- detekterare. I Åbo arbetarinstitut organiserade skribenten en kurs med namnet ”Arkeologi och metalldetektor” hösten 2014. Enligt den respons som kursen ick var utbildningen nyttig och informativ. Att öppet redogöra för frågor som är självklara för en arkeolog hjälpte amatörerna att förstå konsekvenserna och de eventuella skador som de beslut de gör i fält kan föra med sig. Responsen visade också att kursdeltagarna ansåg att det var viktigt att få mer information om det förlutna och att hitta de rätta tillvägagångssätten att närma sig fornlämningar. Samarbete med arkeologer och en ökad kunskap kan vara ett sätt att minska på avsiktliga intrång på fornlämningar.