Recension av Magnus Nilsson, Literature and Class (2014) Beata Agrell Svensk arbetarlitteratur hade sin guldålder på 1930- och 40-talen, men har en stark tradition både bakåt till förra sekelskiftet och framåt till dagens pågående uppsving. Guldåldern kallas så eftersom det var då arbetarlitteraturen fick officiellt erkännande med numera kanoniserade författare som till exempel Vilhelm Moberg, Jan Fridegård, Moa Martinson, Eyvind Johnson och Harry Martinson. De båda sistnämnda belönades som bekant med nobelpriset 1974, men hade då sedan länge hade övergivit de arbetarlitterära motiven. Också internationellt har svensk arbetarlitteratur uppmärksammats som unik. 1 Ingen annanstans ingår arbetarlitteratur på samma självklara sätt i den litterära kanon. Genom åren har också frambringats en hel del forskning på området, men ofta ägnad enskilda författarskap snarare än arbetarlitteraturen som sådan. Ny forskning på svensk arbetarlitteratur är vi dock inte bortskämda med idag. Detta trots den våg av arbetarlitteratur som brutit fram sedan mitten av 1990-talet och det offentliga intresse för denna litteratur som följt. Ett antal artiklar och essäer har utkommit, men inte många böcker med bredare och djupare grepp. Lars Furulands och Johan Svedjedals Svensk arbetarlitteratur (2006) var en efterlängtad och användbar historisk översikt, men en kombi- nation av historiska, teoretiska och estetiska perspektiv har länge saknats. Stig-Lennart Go- dins Klassmedvetandet i tidig svensk arbetarlitteratur (1994) gjorde en värdefull insats på sitt område, 2 men nu finns också Magnus Nilssons Literature and Class. Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature från 2014. 3 Nilssons bok innehåller en teoretisk diskussion av begreppet arbetarlitteratur liksom också av själva klassbegreppet, tillsammans med en både historisk och estetisk översikt över den svenska arbetarlitterära trad- itionen, med tyngdpunkt i moderna och samtida verk. Den flerfaldiga ansatsen är välkommen. Närmast skall jag beskriva bokens syften, metod, upplägg och viktigaste resultat. Sedan dis- kuterar jag några punkter jag finner särskilt intressanta och ibland även problematiska. Bokens övergripande syfte är att utveckla en marxistisk litteraturkritik med begreppet klass i centrum. Den konkreta uppgiften är analysera de estetisk-politiska strategier som svensk arbetarlitteratur använder för att kritisera klassorättvisor. Det första kapitlet behandlar därför det teoretiska förhållandet mellan arbetarlitteratur och klass – till skillnad från genus och etnicitet, som annars är vanliga perspektiv idag även när det gäller arbetarlitteratur. Nils- son diskuterar fenomen som klass, kultur och litteratur och inför grundläggande begrepp för den kommande analysen. Kapitel två undersöker hur framställningen av klass i arbetarlittera- turen på 1930–50-talen samverkar med processer både inom och utanför litteraturen. Särskilt