141 Under de senaste decennierna har frågor om representation, deltagande, integration och tillgänglighet blivit centrala inom kulturarvs- sektorn. I samklang med UNESCOs fokus på immateriellt kulturarv (2003), Europarådets Farokonvention om kulturarvets värde för samhället (2005), samt arkeologins etiska förankring i ICOMOS Burra Charter (Australien, 1979) och Native American Graves Protection and Repatriation Act (USA, 1990), så har en alltmer brukarcentrerad och lexibel förståelse av kulturarv utvecklats. Inom kulturarvsfors- kningen är synen på kulturarv som någonting som ”görs”, snarare än någonting som ”inns”, numera gängse. Inbakat i detta är en kritik av själva samtalsordningen kring kulturarv, där ett demokratiskt underskott har påvisats genom att synliggöra auktoriserade och icke-auktoriserade diskurser (aktörer med sanktionerat tolknings- företräde kontra allmänhet och gräsrotsrörelser) (Smith 2006). Heritage, Democracy and the Public kan ses som en utvidgning av denna diskussion på geopolitiska grunder. Med utgångspunkt i den nordiska välfärdspolitikens demokratiska ideal och utformning lyfts frågan: gör vi kulturarv annorlunda här i Norden? I 20 enskilda bidrag relekterar 25 forskare med olika disciplinär bakgrund över hur kulturarvets förvaltning, minnespraktiker och levandegörande hänger ihop med demokratiska principer, samt hur det Bokanmeldelse: Guttormsen, Torgrim Sneve och Grete Swensen (red.) Heritage, Democracy and the Public: Nordic Approaches. 2016. Routledge. Elisabeth Niklasson Stanford Archaeology Center, Stanford University kan bidra till ett mer inkluderande samhälle. Som utlovat är perspektivet nordiskt, om än obalan- serat, då 12 texter handlar om Norge (Danmark 2, Finland 2, Sverige 1, Island 1, Skandinavien 1, och teori 1). Orsaken kan vara att boken kom till som del av det norska projektet Cultural heritage: negotiations, policy and practice (Norsk institutt for kulturminneforskning, 2011–2015), då plats främst har beretts till dess deltagare. Trots bristande jämvikt är ämnet så pass viktigt och den geopolitiska vinkeln så pass sällsynt att boken fyller en viktig nisch inom kulturarvsforskningen. Tyvärr dämpas denna relevans av ett antal övergripande brister. Förutom att läsbarheten hade förbättras av en mer rigorös språkgranskning, så varierar kvalitén och formen på texterna. En del är fullfjädrade empiriska studier medan andra bygger på relektioner. Vissa har gott nyhets- värde medan andra slår in öppna dörrar. Några texter är också återvunna ifrån tidigare publika- tioner utgivna på nordiska språk, alternativt sammandrag av längre artiklar på engelska. Utöver detta är bokens fysiska uppdelning i fyra kulturarvskapande processer – debatter, motsätt- ningar, upplevelser, samt begreppsliggörande och förvaltning – inte självklar. Visserligen är det ofta så att antologitexter kan ställas på kors och tvärs, men här framstår uppdelningen som en eftertanke (den sista delen tycks inrymma de bidrag som ”blev över”). Detta splittrade