olof åkerlund ... Slumpens spel är alltings förutsättning. Men folk glömmer att det rationella bara är ett system bland andra. De glömmer att världen rör sig. De tror att den står still medan de själva sät- ter sig ner och tänker efter. Vad menar Bartholomei Manfredi med världen, sa Rodolfo slugt. 1 Jag vill inte skriva någonting om Inger Christensen. Men jag kan berätta att det ovanför mitt skrivbord hänger två tavlor. Den ena är ett inramat papper med ordet »Häraklejtos« på. Namnet svänger på ett makalöst vis, nedtecknat som det är med en energi som bara kan frammanas av ett barn vars skriv- och teck- ningsstil ännu inte tuktats av sin omgivning. Intill hän- ger ett inramat svartvitt fotografi på Inger Christensen. Två himlakroppar, helt stillastående men ändå kretsande kring varandra på ett avstånd bestämt av tyngdkraften. Det är svårt och kanske meningslöst att försöka fastställa vilken planet som har störst massa. Men enligt gängse synsätt var Herakleitos kunskap om Inger Christensen i alla fall mycket begränsad. ❦ Om man ska plocka ut en av Inger Christensens idéer, en för hennes poetiska världsåskådning verkligt avgö- rande, kan det hända att man tittar ner i sina händer och ser att det står dikten är en del av naturen. Det är en både befriande och ångestfylld utsaga, som tycks ta ifrån oss det vi vanligtvis menar med frihet och möj- lighet samtidigt som den ger oss samma »rätt« att tala och dikta som trädet har till att sätta blad. De alduslöv jag placerar ut som avdelare i denna text är på en och samma gång ett omöjligt försök till avbildning av något i naturen och en del av samma natur – eller kanske en del av världen? Vad är natur och vad är värld? Det ver- kar som att Rodolfos fråga i det inledande citatet måste riktas även mot Christensen själv. Naturen gömmer sig, enligt Herakleitos. 2 Och dess sporadiska närvaro i några få av hans fragment tycks ge den en särskild laddning, Naturen med stort N, en gåta och ett svar. Ett ord för hur det egentligen ligger till med allt. Hos Inger Christensen används »naturen« och »natur« på många olika sätt, men när ordet av sam- manhanget får en mer begreppslig tyngd kan man ana att det fungerar som ett uttryck för processerna och principerna bakom allt, medan detta allt som är kal- las »världen«. Även om gränserna för denna natur och denna värld skulle sammanfalla med universums är det vår värld – jorden – som är det ständiga exemplet. Och snarare än att vara resultatet av ett friställt med- vetande drivs här dikten fram ur naturen precis som den kosmiska strålningen, vattnet i floderna och blo- det i artärerna, och blir en del av den ständigt växande världen. Tvivel under ett alduslöv Heraklitiska underströmmar hos Inger Christensen Aiolos_64-65_Christensen.indd 63 2019-09-19 07:07