5466 LÄKARTIDNINGEN • VOLYM 97 • NR 47 • 2000 I följande artikel presenteras en sam- manfattning från ett riksstämmosympo- sium om modern diagnostik, behand- ling och prevention av varicer och ve- nös insufficiens samt följderna av dessa tillstånd. Nytänkande vid vensjukdom Venösa problem från nedre extre- miteten är synnerligen vanligt, och från epidemiologiska studier anges att 25–33 procent av kvinnor respektive 10–20 procent av män drabbas av åder- bråck medan venösa bensår drabbar un- gefär 0,3 procent av befolkningen. Un- der många år har diagnostik och be- handling baserats på mer eller mindre inadekvata principer, och förståelsen för patofysiologin har också varit brist- fällig. Några »sanningar» som ännu inte helt suddats ut är: »bensår beror alltid på genomgången trombos»; »varicer bör alltid opereras»; »klinisk undersök- ning är adekvat». I det följande kommer dessa påståenden att vederläggas i hög grad, och vad gäller varicer och opera- tion finns det också anledning att påpe- ka ett numera förekommande – helt motsägande – påstående, nämligen att med hänsyn till den resursbrist som sjukvården lider av kommer varicer över huvud taget inte att opereras. Det finns all anledning att ifrågasätta denna tvärvändning i attityden, och som alltid finns en gyllene medelväg. Svårigheten är att med säkerhet avgöra vilka varicer som kräver kirurgi eller annan behand- ling för att inte ge upphov till komplika- tioner av typen bensår, och vilka som kan betraktas som mindre funktionellt väsentliga och därmed inte behöver bli föremål för kirurgisk behandling. Förutom nya tänkesätt vad gäller konventionella terapiformer vid ven- sjukdom har också »den endovaskulära eran» påverkat venområdet. Idag finns förutsättningar för att också kroniskt ockluderade vener skall kunna öppnas med hjälp av kateterteknik. En väsentlig fråga är om det är möjligt att få icke tätt- slutande venklaffar att ånyo fungera. Också i detta avseende finns försöksvis kateterteknik utvecklad. Förutsättningen för en adekvat tera- pi är att den individualiseras. Enda möj- ligheten att göra detta på ett riktigt sätt är givetvis att diagnosen är korrekt. Kli- nisk diagnostik är i flertalet fall otill- räcklig, och det förutsätts ett utnyttjan- de av objektiva metoder. Primärvårdens roll då det gäller ve- nös insufficiens varierar påtagligt, kan- ske mindre mellan geografiska områ- den än mellan enskilda distriktsläkare. Självklart är detta avhängigt kompetens och intresse. Att primärvården kan göra en mycket stor insats vad gäller behand- ling av bensår torde vara ställt utom allt tvivel, och möjligen kan ytterligare pri- märvårdsåtgärder tänkas i mån av tid och intresse. Lars Norgren * Venösa bensår och recidiv – möjlig profylax För att kunna förebygga venösa ben- sår och recidiv krävs kunskap om vilka typer av sår som föreligger, vilka ven- system som vanligen är insufficienta, och vilka terapimöjligheter som finns. Varicer och venös insufficiens - behandlingsfilosofi inför 2000-talet Författare LARS NORGREN professor, överläkare, (moderator), kirurgiska kliniken, Universitets- sjukhuset, Lund OLLE NELZÉN docent, överläkare, bensårscentrum och kärlkirurgiska enheten, kirur- giska kliniken, Kärnsjukhuset,Ska- raborgs sjukhus, Skövde KRASSI IVANCEV docent, överläkare, kliniken för kärlsjukdomar, Universitetssjukhu- set MAS, Malmö GUDMUNDUR DANIELSSON leg läk, kirurgiska kliniken, Univer- sitetssjukhuset, Lund STEFAN ROSFORS docent, överläkare, hjärt/kärlcentr- um, fysiologiska kliniken, Söder- sjukhuset, Stockholm RUTH F ÖIEN distriktsläkare, Lyckeby vårdcen- tral. Sammanfattat • Varicer kan innebära allt från kosmetiska problem till risk för bensår. Att prediktera denna risk har varit svårt, inte minst på grund av brister i diagno- stiken. • Ytlig venös insufficiens kan ge upphov till bensår. Recidiv kan förebyggas med åder- bråckskirurgi. • Svåra posttrombotiska sym- tom kan uppkomma vid kro- nisk ocklusion av vena cava och iliacavener. Rekanalise- ring med stentinläggning kan vara en framkomlig väg. Läng- re uppföljningstid avvaktas. • Det är tekniskt möjligt att »krympa» en ven och därmed göra ett klaffpar tättslutande. Om resultaten kan bli bestå- ende är oklart. Inga erfaren- heter finns ännu från behand- ling av djupa vener. • Individualiserad behandling kräver noggrann diagnostik. Klinisk diagnos bör minst kompletteras med »handhål- len» doppler, men ofta be- hövs ultraljudsdiagnostik. För screening av global venfunk- tion är pletysmografiska tekni- ker av värde. • Utveckling av primärvårdens möjligheter att ta hand om bensår torde förbättra det ge- nerella omhändertagandet av dessa patienter avsevärt. Sår- vårdsgrupper med primär- och slutenvårdsföreträdare är önskvärt. • Fler patienter med svår venös sjukdom, framför allt bensår, bör få effektiv behandling. Ef- fekten av nya behandlingsme- toder avvaktas.