Recensioner 250 Grundligt och inkännande beskriver boken livet ombord på det väldiga fraktfartyget. Det stora antalet bilder i färg och svartvitt på de personer och miljöer som beskrivs i den löpande texten bidrar till att göra bokens innehåll än mer levande. I appendix skildras hur fältarbetet gick till. Här ges också en bakgrund till hur man valt att problematisera de kulturella och nationella skillnaderna på fartyget. Markus Idvall, Lund Rolf Danielsson & Svein Norheim: Granit. Stenhoggernes historie i grenselandet. Strömstads Museums Förlag, Strömstad 2003. 206 s., ill. ISBN 91-973617-4-7. Rolf Danielsson vid Borås museum och Svein Norheim vid Halden Historiske Samlinger har gett ut en bok om stenhuggeriets historia i gränslandet mellan Bohuslän och Østfold. De har författat ungefär halva texten var. Undersökningen ingår som en del i utforskandet av kulturhistorien runt den södra delen av den norsk- svenska riksgränsen från 1800-talet och fram till vår egen tid. Boken har en populär framtoning och är på ett värdefullt sätt mycket rikt illustrerad med fotografier från både äldre och senare tid. Danielsson presenterar de olika faserna i stenhugge- riets utveckling. Hans framställning är industrihisto- risk, där organiseringen av brytningen står i centrum. Vi får följa stenindustrins start, etablering, guldålder, ned- gång och försvinnande. Brytningen kan sägas ta sin första början under 1840-talet på Bohus-Malmön och på Ystehede i Haldendistriktet. Det dröjde dock innan industrin kunde etableras, vilket skedde under 70- och 80-talen. Vid den tiden dominerade de norska företa- gen, och de var verksamma även på den svenska sidan av gränsen. Brytningen skedde i småbrott. Guldåldern för stennäringen inträffade från omkring 1890 och fram till första världskriget. Produktionen steg då kraftigt. Storbrott, där man kunde bryta på djupet, började anläggas på Bohus-Malmön i början av 90-talet. Meka- niseringen kom på så vis att öka, och nya stenföretag uppstod. Första världskriget inverkade negativt på möjlighe- terna till export av sten. Stenupplagen ökade kraftigt i väntan på att fraktas iväg. Permitteringar och avskedan- den blev följden. Även 1920-talet kom att präglas av betydande arbetslöshet. En viss uppgång i stenbryt- ningen blev dock märkbar vid slutet av årtiondet. En av de mest omtalade leveranserna från Idefjordsregionen utgjorde material till Vigelandsparken i Oslo. Depressionen på 1930-talet betydde en ny nedgång för stenindustrin. Priserna sjönk med upp till 40 procent. Arbetslösheten steg kraftigt, och många stenhuggare valde att byta yrke. Anläggningen av Svinesundsbron med början i slutet av 1930-talet blev en viss ljuspunkt för stennäringen. Arbetet fick dock avbrytas på grund av den tyska ockupationen av Norge den 9 april 1940. Stenindustrin fortsatte efter krigsslutet 1945, men under 1950-talet minskade efterfrågan markant. Asfalt och betong ersatte gatsten ute i Europa. På 60-talet kom en ny metod i form av jetbränning varigenom stenbryt- ningen effektiviserades på ett markant sätt. Det kraftiga bullret utgjorde emellertid ett miljöproblem både för stenarbetarna och omgivningen. En annan svårighet bestod i bristen på erfaren arbetskraft eftersom många stenhuggare hade lämnat näringen. Detta kompensera- des i viss utsträckning genom invandrade portugisiska stenarbetare, som stannade några år under 60-talet. Den inhemska marknaden var nu den dominerande, bl.a. levererades mycket sten till anläggningen av universi- tetsområdet Blindern i Oslo. Den höga medelåldern bland stenhuggarna i kombi- nation med en obefintlig nyrekrytering blev emellertid förödande under 70-talet. Danielsson betecknar detta årtionde som ”ruinens brant” för stenindustrin. Efter denna tid förekommer en mycket begränsad stenbryt- ning. I Bohuslän arbetar för närvarande ett tjugotal man och i Østfold ett femtiotal inom några mindre företag. Svein Norheim, som skrivit andra delen av boken, har kallat sin framställning för ”Mennesket og teknikken”. Till skillnad från hos Danielsson får läsaren här en inblick i stenarterna, deras egenskaper, hantverkstekni- ken och stenarbetarnas sociala liv. De främsta produkter- na var gat- och kantsten, som stenhuggarna högg i form av ackordsarbete. De använde sina egna verktyg både i småbrotten och storbrotten. Därigenom blev smeden en viktig samarbetspartner. Mekanisering kom efter hand under början av 1900-talet. Automatisering i form av jetbränning och wiresågning uppstod först i sen tid och i storbrotten varigenom det tunga arbetet underlättades. Inlärningen av stenhuggaryrket skedde helt infor- mellt genom praktiskt arbete. Småpojkarna, från unge- fär 8-årsåldern, fick följa med fäderna till stenbrotten. De fick börja med att slå hål och bära verktygen till smedjan. I 15-årsåldern kunde pojkarna börja tjäna egna pengar. Kvinnornas uppgift var att hålla männen med kläder. Detta var ett drygt arbete, ty kläderna slets RIG - Kulturhistorisk tidskrift, vol. 86, nr. 4, 2004